More wine bloggers have signed up to the European Wine Bloggers Conference 2010, so instead of updating my previous post I’ll make a part II (link to part I). As in part one  I link to the latest post of the wine bloggers blogs that will participate in EWBC 2010, and in this post I present new arrivals:

From Austria

Bernhard Fiedlers We(in)blog writes about blogs and the difference between blogging and journalism.

Burg Wein/Zettlekasten posts on Grüner Veltliner and chocolate

From Belgium

Marc Roisin  - Vin et Internet asks the question; if the bias in favouring Google Analytics alters our perception of the relative importance of different sources of the internet.

From France

O’Vineyards write about terrior and the importance of soil

Ostrea Edulis on Sherlock Holmesian Fish & chips

La Gramiere presents how to bottle Rosé La Gramière style

Le blog d’iDealwine sur l’actualité du posts on a world tour of vineyards at a fixed price.

From Greece

The te le Gourmet Chronicles posts on the news that footballer Andres Inesta of FC Barcelona has invested in a wineyard in Castilla La Mancha called Bodegas Iniesta.

From Hungary

Taste Hungary gives us a recipe on Tamás Bereznay’s Greek Lemon Cake

From Italy

Quelli che il vino… posts a conversation with David Palluda

From Portugal

Quevedo posts on rain, on roots and Douro

Vinixa writes about social media, wine 2.0, and how it can sell wine.

From Sweden

Per Karlsson from BKwine joins the ranks of us Swedes with the blog Wine Pictures from BKWine posting or perhaps rather sharing pictures of the village and vineyards of Ribeauville, Alsace, France.

From the UK

Spittoon – We spit so you can swallow  - posts on the Haidu revolution a new addition to the internet wine scene

Chêne Bleug – Adventures in Winemaking by Nicole Rolet  – on presenting wines to participants at the first Boerl & Kroff Snow Golf tournament in Gstaad.

From USA

Schiller Wine with one foot in Washington DC and the other in Frankfurt writes a post on Chrysalis Vineyards in Virginia.

D Vine Girl visits Creekside Cellars in the heart of downtown Evergreen and winemaker Michelle Cleveland was dynamic.

Elin McCoy, btw one of the keynote speakers at EWBC 2010, asks “Who doesn’t like to discover a new and unexpectedly refreshing wine?”

Able Grapes and Garbled Peas posts on the work of updating Able Grape.

Arnold Waldstein – thoughts on social web, new markets, brand s and wine posts about Groupons and what’s next for Groupon.

1000 corks on The Farm Café in Portland.

and from the USA and Mexico comes Travel+wine with a post with a post title that sounds rather Scandinavian “Velkommen to Solvang, California! Enjoy the Wine”, and yes Solvang was founded in 1911 by Danish-American educators.

There is still 26 tickets to go for wine bloggers out there so I guess a part III will be up later on.

I have only included wine blogs in these posts; journalists, winerys, pr-marketers etc. that doesn’t have a blog or rather what I have perceived as a blog has not been included in this listing. It’s very possible that I have missed a blog or misinterpreted the content of a post, if so please contact me at aquavitae[delete_this]@[delete_this]live.se

Magnus Reuterdahl

2005 Remelluri Reserva öppnar med mörk pralintonad frukt med björnbär, blåbär och körsbär insvepta i en tät matta av ny ek: vanilj, kåda, lakrits, kaffe och lite köttiga inslag. Smaken är generös med en massa frukt och fat, samtidigt som här också finns en rätt fin underliggande struktur med skapliga syror och lite tanninsnörp. Vinet känns väldigt primärt utan riktigt djup eller längd till en början, men bättrar sig med luft. Eken sjunker in en smula och fram tittar både lite tobak och en blyg mineraldutt i slutet av den skapligt långa eftersmaken som även rymmer lite värme men ingen vass hetta. Fortfarande riktigt ungt, men landar i nuläget någonstans runt (89-90+). €18.

Som av en händelse kommer vinet i släppet på måndag. Det är inte utan att man blir lite sugen på en ny påtitt på hemmaplan.



2004 Cruz de Alba Crianza är till en början rent frånstötande. Åherrejävlar så mycket ek... Brända popcorn! Kåda och nysågad ekplanka! Kaffe, fudge och chokladpraliner! Och så en massa slibbig vanilj. Lyckligtvis finns lite mer att finna efter hand i form av mörk plommon- och björnbärsfrukt med lite övertoner av violer. Smaken känns modern med en massa ny ek, men man kan ana ett skapligt fruktmaterial därunder som liksom aldrig får chansen. Syrorna är helt ok, och avslutningen knappt medellång med chokladiga tanniner. Slapp man bara den där slafsiga kyssen av ek så skulle det här säkert vara rätt läskande. Frågan är vad som viker sig först - träet eller frukten? Jag kan inte tycka annat än att det är synd på druvmaterialet att slänga på så här mycket smink. Inget för mig. €13,75. (85?)



2005 Muga Reserva Selección Especial färgar insidan av glasen med sin mörka purpurfärg. Doften är tät och lite knuten men hinner öppna upp en hel del under kvällen. En tät matta av ek är först ut med kafferost, choklad, pinjekåda och vanilj, men här finns också mängder av smått lyxig mörkfrukt som står upp mot faten på ett sätt som Cruz de Alba inte klarade av. Efter några timmar dyker en mild stallighet upp, tillsammans med salmiak och grillat kött. Det här är jättefint att sniffa på.

Smaken är fyllig och generös med massor av fat och frukt, men vinet känns inte för tjockt eller kladdigt utan präglas snarast av en stilig balans med bra syror och en finmaskig, klassig tanninstruktur. Vinet känns en gnutta bläckigt och är uppenbart purungt, men smakar finfint till köttbiten. Eftersmaken klingar kvar en ordentlig stund med massor av småsalt mineralkaraktär. Maffigt och jättegott. €25. (91+)



2000 López de Heredia Viña Tondonia Reserva är oerhört fascinerande. Vinet tycks mer eller mindre genomluftat och färdigt, och är inte så lätt att ålderbestämma. Frågan är om det händer så mycket mer i flaska annat än att frukten slutligen tar slut? Jag får stundtals associationer till en del av de åldriga portugiser som Niklas brukar bjuda på. Färgen är brunröd, mogen. I nosen får man en massa småmurkna, träiga toner av gammalt båtvarv och virkesupplag tillsammans med inslag av utgångna chokladpraliner, hittade av hemtjänsten i ett sedan länge bortglömt skafferi. Efter hand dyker det också upp farinsocker och lite svamp. Inte så mycket dill men däremot en mild kryddighet med kanel och tobak, lite köttig unknad samt en tunn stråle skir frukt med inslag av vinbär, plommon och gamla jordgubbar.

I munnen får man ett ganska syrligt vin som ändå har en gnutta värme i slutet. Munkänslan är mjuk och vänlig, men med en liten uppstramning i slutet som mycket väl mest kan bestå av trätanniner. Smaken är något fruktklen och lever inte riktigt upp till doften, men avslutningen är mineralisk och finstämd. Vinet känns helt drickfärdigt även om det säkert håller ett tag med sin übertraditionella oxiderade stil. Egentligen vill jag ha ha lite mer frukt och kraft än så här, men samtidigt är det omöjligt att inte känna viss vördnad inför sådana här viner. Precis som inför en vänlig, äldre farbror på bussen... En ordentlig upplevelse att dricka, men skall man hålla på med poäng får vi nog landa på (89). €20.



2005 Contino Reserva har en djup fruktighet med likörmarinerade björnbär, körsbär och hallon. Ek finns det förstås också gott om, med fatkryddor, kafferost och kåda men också en sötaktig vanillinton som skvallrar om att åtminstone en del av faten bör vara amerikanska. Överst dansar en smått fantastisk parfym av lavendel och violer, urläckert.

I munnen får man ett balanserat vin med bra syror och svalhet men samtidigt med en fast kärna av frukt. Tanninerna är snälla men ger skapligt grepp. Lång fin eftersmak med choklad, uppenbar kvalitet, men kanske en smula strömlinjeformat. Tycks rätt modern i stilen, men i bakgrunden finns gamla klassiska CVNE. €22. (90-91)



Eftersom 2001 var en så lyckad årgång gjordes en Viña Ardanza Reserva Especial, vilket tidigare bara hänt 1964 och 1973. Producent är förstås gamla klassiska La Rioja Alta, vars Gran Reserva 904 alltid finns på monopolets hyllor även om det var länge sedan jag såg Ardanza. Vi sniffar och blir nästan fulla i skratt - det här är bara sååå typisk Rioja enligt konstens alla regler, rena kräftskivan. Massor av dill, vanilj och kåda från den amerikanska eken, och så mjuk plommontonad frukt med lite röda bär på toppen. Vidare lakrits, chokladpraliner, blodigt kött, tobak och diskreta kryddor. "Man förstår ju att Rioja blev så populärt en gång i tiden" anmärker K. En balsamisk ton dyker upp efter hand samtidigt som vinet tycks mer parfymerat av lavendel och violer.

I munnen får vi ett mjukt och bärigt vin där de höga syrorna ger ordentlig fräschör samtidigt som den fina årgången givit frukten utmärkt intensitet och stuns. Vinet är välbalanserat och ytterst harmoniskt ända ut i den långa, dilliga, mineraliska eftersmaken. Det var länge sedan vi drack något sådant här, men det är ett angenämt återseende. Vinet smakar riktigt gott, och ger mersmak. Någon gång ibland så är det ju faktiskt rätt gott med välgjord, syrlig, dillig, traditionell Rioja. Ja, det här är nog helt enkelt det godaste vin vi druckit under spaniensemestern. Frågan är om man inte måste prova en flaska Gran Reserva 904 på hemmaplan i Sverige trots allt? Åtminstone när nollettorna dyker upp. (91-92). €19.



2005 Marques de Riscal Reserva doftar även det som arketypisk Rioja med dill och fatvanilj, men även lite osnygga brända toner. Kaffe, läder och stall fyller på. Frukten drar mest åt klassiska plommon, men har också lite rödare övertoner. Smaken är ganska välbalanserad i sin medefylliga, syrliga stil, men känns både lite gles och kort, rent av lite ospännande. Inte dåligt, men långt från Ardanza. Finns tydligen i alla systembolagsbutiker, men inget jag köper igen. €12. (86-87)

Hemma igen. Trotjänare fram! Vinet har avhandlats fler gånger tidigare och behöver ingen vidare presentation.

Pechstein (GC) 2005
Dr Bürklin-Wolf, Forster Pechstein, QmP Trocken, Pfalz, Tyskland
Tät och klart mogen & utvecklad doft fylld av grillad citrus, gula äpplen, citronskal och massor av skiffer. Lite övertoner av honung och kryddor, eldig men ack så snygg och ren. Det finns en liten oljig och fet antydan i bakgrunden, komplex och intressant. Mogen smak, rik och lätt eldig (13%) med fetma och underbar gul frukt, fylld av mineral, liten skifferbitter ton, rena syror och strålande koncentration. Lång och lite eldig svans kryddad med torkad basilika och färsk dragon, komplex, mogen, på topp.
Betyg:+++

Gott så det förslår, men jag måste säga att det var allra bäst när jag provade det i januari ’09. Lagringen har gjort det en del förtjänster, komplexiteten har ökat och på många sätt är det mer intressant, samtidigt är det inte lika gott på det underbart primära sätt Riesling kan vara.
Inte helt taskig start på säsongen i alla fall (med tanke på att jobbet väntar på måndag ).

ÖPPENBETALD

-Winepunker

Mina gäster är stora fan av extremt fruktiga viner och då gärna Amarone. Dom sägar att de har aldrig tidigare druckit något från Frankrike som imponerat på dem. I ett försök att ändra på det drar jag korken ur denna högkoncentrerade Minervois.

Jag har provat den tidigare under en vinprovning med O.O-gänget. Då hade vi en Langeudoc-tema och den här stack rejält ut från de andra med sig otroliga kompakta och viskösa frukt. Ska jag lyckas frälsa dessa vilsna själar till till förlovade landet?

Domaine Cros drivs av Pierre Cros som är en gammal rugbyspelare som flyttade in i sina morföräldrars hus. Han tog över de gamla vinrankorna som i stort sett var övergivna och växte vilt. De senaste 10 åren har kvaliteten bara stigit och Pierre Cros är idag ett av de tre stora namnen i Minervois. Hans viner är lika kraftiga och karaktärsfyllda som Pierre själv.


Mycket liten produktion och gamla stockar av Syrah är hemligheten bakom detta vin. Vinet har legat 20 månader på helt ny fransk ek och skördeuttaget brukar inte överstiga 30 hl / ha. Källa: Divine

Doften är sanlöst kompakt med packad frukt. Mörk frukt är signativt som t ex blåbär, björnbär, mörka plommon och svarta körsbär. Hanteringen av fat känns tydligt och skänker en rökridå från lägerelden. En läcker ton av lite animaliskt kan skönjas. Hur som helst så tycker jag mig få en uppfattning att vinet doftar tufft. Att det är ett tufft vin som väntas landa i min mun.


Visst infrias min förnimmelse när vinet landar i munnen. Frukten är väldigt trögflytande och viskös. All mörk frukt från doften hänger med här också, blåbär, björnbär, blåa plommon och mörka körsbär. I all mörka frukt finns en hel burk svart tapenade och svarta oliver. Dom små,små sandiga tanninerna är ändå kraftigt sträva. Avslutet känns som flera minuter långt och lämnar kvar ett varmt, skönt eldigt, fatigt och kärnbeskt intryck. Kvar är en rejält blå tandrad.


Nå, lyckades jag övertyga mina gäster? Jag tror det. Det blev inget sjungande wow! Utan mer ett Jorå, det var gott det här. För mig är det här ett wow-vin. Visst är det a-big-boy och kanske lite väl mycket Nya Världen över det hela, men klart häftigt från en del i Frankrike som har så mycket att upptäcka. Mer än bara rosé och bulkvin.

2006 Les Aspres, Domaine Cros, Minervois, SB 81243, 369:-

Nya årgången o8:an finns ute på hyllorna nu. Förra årgången blev uppskrivet av flera bloggare och bekanta till mig. Jag provade den och var inte lika imponerad. 2008 blev ett lite knepigare år i Ch9dP än det generösa och bussiga 07. Xavier finns i SB:s standardsortiment och kanske inte är det bästa alternativet bland sina lika. Prisbilden har gått från 199:- till 219:- vilket fortfarande är i lågprissekmentet bland Ch9dP:erna, men jag tycker ändå att 219 spänn på en flaska rödvin är mycket pengar. För väldigt mång är det säkert en förmögenhet.

Druvblandningen är övervägande grenache samt syrah, morvedre och andra druvsorter.

Doften är rejält eldig, dvs alkoholstinn. Det sticker till ordentligt i näsan. Bakom spriten finns ändå en läcker frukt som går åt körsbär och hallon, med en liten dos av örter. Ändå tycker jag doften är förvånadsvärt dov, och förstås alldeles för spritig.



I munnen ändrar sig inte uppfattningen utan smaken är i första hand eldig. Frukten ger ifrån sig en skön kryddighet och fatighet som försöker täcka alkoholen, men klarar det inte. Vinet är medelfylligt och har tack-o-lov en pigg syra, som gör vinet väldigt matvänligt. Tonerna går åt körsbär, hallon och lite örter. Avslutet är läskande men brännande eldigt. Det ska nämnas att senare på kvällen öppnar ändå vinet upp sig och bjuder på en mer bussig frukt än tidigare, men åter igen är det för eldigt för min smak. Etiketten visar 15%.


Nu kanske vinet är något för ungt. Det är kanske möjligt att alkoholen kommer att integreras mer med frukten efter ett par års ryggläge. Det blir dock ett - Nej, tack för fortsatt köp för mig.



2008 Xavier, Châteauneuf-du-Pape, SB 6267, 219:-

Det är inte så ofta jag skriver om öl eller ale, men när ett ale med namnet Number of the beast Metal edition släpps på Systembolaget måste det kommenteras. Alen släpps på bolaget den 2:a augusti. Känner du dig hög- eller frikristlig kan nog artikelnumret allena skrämma bort dig som kund.

Jag antar att alen är döpt efter Iron Maiden’s klassiska skiva Number of the beast, tillika den som öppnade mina ögon för bandet någon gång under första halvan av 80-talet. Det var något i kombination mellan omslaget och titeln som lockade redan innan jag hört musiken. I Jönköping, och säkerligen på andra orter, stod dessa band inte allt för högt i kurs hos föreningar som Hem och skola och hos vissa kyrkor m fl. under 70- och 80-talet. När jag gick på mellanstadiet gick det så långt att man vill förbjuda t-shirts med hårdrockstryck m.m. och som alla vet blir det som är förbjudet bara så mycket mer lockande.

Tongångarna från detta mycket humoristiska inslag från Svar direkt med Sievert Öholm är ett bra bevis för hur klimatet var då, och kanske ännu – förfasas vi inte alltid inför ungdomens förfall? (Missa inte slutet)

Här är min favorit från Number of the beast.

Ölet måste givetvis köpas och drickas – noter kommer i augusti!

Magnus Reuterdahl

Ps. För er som inte känner er helt hemma med hårdrockslingo så betyder NWOBHM New wave of British Heavy Metal vilket representerade en ”ny” typ av hårdrock som följde i punkens forspår i slutet av 70-talet och början av 80-talet och inkluderar band såsom Iron Maiden, Saxon mfl. Ds.

2006 Montevertine Toscana IGT är en ljust pinotlik uppenbarelse. Doften berättar inledningsvis med små bokstäver om svala växtbetingelser med framträdande kalkstensmineraler. Varsamt och elegant lindas doftslingorna upp med eteriska toner av röda bär, ljusa örter och blommor. En finstämt pinotlik kryddighet assisterar i bakgrunden. Åh, detta är bara så vackert! I munnen är vinet superslimmat, ja nästan bara senig struktur av kalksten och hög syra med fina tanniner och omärkbar alkohol (12,5%). Flera runt bordet gissar på pinot noir och det behövs viss guidning för att slutligen landa på hög höjd i trakten av Radda in Chianti. Senare, när maten står på bordet visar vinet vilken ypperlig balans och längd det besitter. Druvmixen är 90% sangiovese, 5% canaiolo, 5% colorino, med två års uppfostran i slavonska botti. Flera tappningar existerar, detta var L 1508. Det ska bli ytterst intressant att följa denna slanka skönhet framöver. (92-93)

160 DKK hos Carlo Merolli är, med en hårsmån, Europas bästa pris.


2007 Fattorie di Isole e Olena Chianti Classico DOCG är betydligt bjussigare på nosen. En tjusigt röd körsbärs-sangiovese med aningar av inlagd frukt, blandade vinbär, vinbärsblad, örter och kola. Om det är en omedelbar vinnare i provningsglaset, visar sig vinet inte fungera lika bra till maten eftersom alkoholen plötsligt märks i mesta laget (14%). Munkänslan bjuder på sammetslen rondör där syrorna är inbäddade i en rikare fruktighet som gör vinet lika lätt att gilla som att dricka. Det mesta händer i mitten av smaken, och längden är fullt godkänd om inte mer. Det är inte överdrivet modernt i sitt uttryck, och faten håller sig hyfsat i bakgrunden. Trevlig, generös chianti - ett par års lagring kan göra nytta. (88-89)

100 DKK hos Philipson Wine är med god marginal billigast i Europa.


2000 Bressan "Ego" Venezia-Giulia DOC ser väl utvecklat ut i sin transparent rödbruna dress. Den vidöppna doften förtjänar epitetet "intellektuell stimulantia", med sina eleganta toner av mognande cabernet franc. Här finns så mycket fint att sniffa på: cederträ, jord och kryddor samt raffinerade bärparfymer som minglar nere i den multnande undervegetationen, med en positiv grönhet av mynta och vinbärsblad. Detta får oss att tänka på riktigt fin gammal bordeaux!
I munnen är tanninerna ganska lätta och nedsmälta - inte direkt bordeauxlika - medan de höga, italienska syrorna leder den läskande, medelfylliga, något kryddiga smaken framåt mot nästa klunk - och nästa... det här är ett vin man vill dricka mer av, vilket bevisas av att alla fyller på hela tiden och flaskan tar slut illa kvickt. Druvorna visar sig vara schiopettino och cabernet franc som vuxit i Mariano del Friuli, och såväl terroiren som själva vinmakningen bjuder på flera intressanta detaljer. Skitgott vin, en verkligt spännande ny bekantskap. Tack, Martin! (91-92)

Köptes på plats i Venezia 2005 för dryga €18. Vilken utdelning!


2000 Tenuta di Capezzana Ghiaie della Furba Toscana IGT är mörkt som natten, snarast opakt och har fortfarande en del ungdomliga blåtoner kvar. Doften är djup och ganska hårt rostad med toner av mörk tobak, fin spillning, rostigt järn, tryffelsvamp, örter, mörka plommon, svarta vinbär och choklad. Cabernet sauvignon slår S fast, medan M hittar ett inslag av syrah. Här finns stora, kraftfulla tanniner och en nästan nyavärldenlik värme i mittsmaken, medan M med hjälp av syrorna placerar vinet i Italien. Blint tycks vinet vara betydligt yngre än det är, här finns inga tecken på den utförsbacke som vi tyckte oss ana förra sommaren. Uttrycket kan knappast kallas elegant, men det är rejält fullmatat och ganska imponerande på sitt lite burdust fatrostade sätt. Vinet är gjort på 60% cabernet sauvignon, 30% merlot och 10% syrah uppfostrat i nya barriques. Det känns som att vi håller på att växa ifrån den här stilen. (92)

Betingade 249 kr på SB i mars 2004. Sista flaskan av en halvlåda.

1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Auslese skimrar i ljust guld med dragning åt limegrön metallic. Doften är klart friskare än senast, med fler nyanser av grönt äpple och lime dröjer sig kvar bland de sagolikt utvecklade tonerna av äppelpaj med vaniljsås, och de saltare inslagen av dillspad och saltgurka. Den första klunken är så stönframkallande god att portarna till himmelriket öppnas för ett kort moment - det svindlar för en bråkdels sekund eller kanske en liten evighet, med klockklang och allt - ett ögonblick som i sig är värt betydligt mer än 269 kr. Även resten av glaset är njutning på högsta nivå, med en markerad, ihållande syra som är klart piggare än förra gången och dominerar över sötman som vid det här laget gått in helt i vinet. Väger in i ungefär samma klass som en nutida spätlese. (93)



2007 Domaine Vincent Bouzereau Meursault har en liten, ung doft med fatvanilj, sval citrus, kittlande örtighet, sten och en aning av sherryoxidation trots en egentligen rätt outvecklad personlighet. Smaken är tajt och stram med rätt mager kropp. Den höga syran dominerar med stöd av en viss bitterhet och vinet är inget större nöje att prova på egen hand. Till de dubbelpanerade torskfileerna funkar den smågriniga och ogina stilen klart bättre, dock utan att framkalla några större ovationer. S spikar att det rör sig om en meursault. (86)



2007 Livio Felluga Terre Alte Colli Orientali del Friuli DOC är rikt på såväl färg som doft. Inledningsvis är det sauvignon blanc som snackar, med friska vinbärsblad och fläder. Snart breddar doften ut med fler frukter, däribland både jordgubbar och meloner. Det måste vara en blandning av flera druvsorter. Den rika, goda, avrundade smaken, vars syror är åt det lägre hållet, ger ett intryck av jäsning i fat med genomförd malo. Typiskt italiensk bittermandel i kombination med druvblandningen leder oss till friuli, utan att vi kan precisera närmare, men det måste handla om ett av de bästa vinerna från en producent i toppklass. Alla runt bordet njuter av det här komplexa och generösa vinet, extra härligt att dricka solo efter maten. Druvorna, de var alltså tocai friulano, pinot bianco och sauvignon blanc. Mer om vinet här. (92)



2009 Paolo Saracco Moscato d'Asti DOCG har superfina muscat-aromer med drag av vit persika och mineral. I munnen en dansande livlig lätthet och syrafräschör utan alltför hög upplevd sötma (vi fattar inte var man gömt 140 g restsocker). Detta är en kanonskön, charmerande moscato som vi dricker till jordgubbar och glass. Kära faster får smaka till hallonen ett par dagar senare, blir sprittande glad och vill ovillkorligen ha adressen till Carlo Merolli. Galloni skriver: "Paolo Saracco is a reference-point producer for first class Moscato." Mer om vinet här. (89-90)



2001 Calabretta Etna Rosso är transparent granatrött med orangea nyanser. Glaset bjuder på en fascinerade, utvecklad och tydligt volatil doft. Bland målarpytsarna hittar vi inlagda och torkade körsbär, slånbär, tjära, ostbutik och bränd jord. P invänder dock att alkoholen ångar i näsan. Den aromrika, mogna, givande smaken lever gott på sin friska syra, med nebbiolo-liknande, aningen uttorkande tanniner. Gästernas gissningarna går raka vägen till traditionalister i piemontes hjärtland. Precis som förra flaskan bjuder denna på en härlig, intresseväckande drickbarhet där åtminstone tre av fyra runt bordet ger båda tummar upp. Det enda som behövs är en timme eller två i luften för att vädra bort lite av lättflyktigheten. Plus några goda ostar. (91)

På sandön var vi lite mer bakåtlutade jämfört med kanotturen (ett par mil om dagen till fots blev det nog i alla fall). Sålunda, bättre mat och lite dricka fanns med i ryggsäcken. Försöket att grilla slog tyvärr slint, grillkolen sandöfolket normal tillhandahåller var slut eftersom hög sjö och få båtar reducerat möjligheterna till transport en del (det mest utrymmet togs tydligen upp av nödmat, ravioli på burk och Bullens Pilsnerkorv). Köttet fick stekas, majsen kokas och den enda medhavda flaskan drickas upp utan grillat tillbehör.

The Laughing Magpie Shiraz Viognier 2005
d'Arenberg Wines, McLaren Vale, South Australia, Australien
Tät svartfruktig doft, liten rökig antydan, nästan brinnande tobak blandad med björnbär, krossaade körsbär och en del rosor som samsas med rökt fläsk och slaktbänk. Faten märks, kaffe och bläck och en aningen kul skitig ton av våt päls. Det är ingen tvekan om släktskapet med Côte-Rôtie trots den utpräglade OZ-karaktären. Smaken är tät, eldig och packad med syrlig svart frukt, körsbär, björnbär och lite söta toner av choklad. Strukturen är bra, tanniner och syror är på plats, en del kryddighet matchar den eldiga stilen (15%, men det funkar rätt bra). Det är inget finlir, men gott, ambitiöst och koncentrerat utan att någonsin bli larvigt eller en karikatyr.
Betyg:++

Inget att klaga på, dessutom klarade vi att ta oss hem utan galna vågor eller regn. Efter förra årets flopp-semester med vrickad for för C och regn så man storknade på norska sidan får man säga att året var en revansch som heter duga.

ÖPPENBETALD

-Winepunker

Efter en månad med uteslutande italienska viner kändes det som att det var dags att att dricka något annat. När dessutom vädret slår om, temperaturen halveras och de mörka molnen drar in funkar det med något värmande från södra Rhône. Dock ingen 07:a utan ett av de första vin jag köpte med avsikt att lagra. 2005 Domaine Santa Duc provade jag för första gången för dryga två år sedan. Dags att kolla vad som hänt sedan sist.

Färgen har tappat de blåa inslagen och går nu i en tät mörkröd nyans. Doften har också tappat en del av babyhullet och den primära frukten är borta. Nu domineras den av körsbärslikör, rumtopf, läder och fataromer. Efter en stunds sniffande fyller det på med lavendel och örtkryddor. Smaken är mycket fyllig, värmande ochfortfarande närmast burdust. Smakerna följer aromerna väl och allt samlas ihop med bra syra och närmast brutala tanniner. Finalen är bittert och det känns väldigt tydligt att man inte gjort sig omaket att skilja druvorna från stjälkarna. Rustikt är bara förnamnet. Jag gillar det här skarpt men det är inte helt enkelt att hitta lämplig mat. Åtminstone inte mitt i sommaren. Jag tänker låta resterande flaskor ligga ett par år till och fylla på med några 07:or.



Till maten öppnar jag istället en italienare. 2008 Ioppa Uva Rara är på många sätt föregående vins raka motsats. Ett utpräglat matvin som inte ställer några stora krav men erbjuder desto mer omedelbar charm. Doften bjuder på hela paketet av saftig bärfrukt. Solmogna jordgubbar, hallon och röda vinbär. Smaken är precis lika ämabel som doften. Bra syra, mjukt lent och fruktigt. Läskande och lättdrucket som saft. Glas efter glas slinker ner tillsammans med lite blandade charketurier från Bjärhus och innan man vet ordet av är flaskan tom. Tack till Piemonte-Patrik för flaskan

Jag kan inte låta bli att tänka att det är viner som detta som är det definitiva beviset på att ett område har god vinkultur. Att även de enkla matvinerna, vardagsvinerna håller hög klass och har något att ge.

2007 Dr. F. Weins-Prüm Graacher Himmelreich Riesling Spätlese

Ung spätlese som får några timmar i karaff men som inte riktigt öppnar upp och som har något klumpig syra. Efter ett dygn i den öppnade flaskan upplever jag vinet som mycket bättre.

Doften innehåller gula äpplen som blir grönare dag två, lime och honung. Här finns också våta stenar och vingummi.

Smaken är exotiskt fruktig med torkade aprikoser, mogna päron och gula plommon. Även här finns det mineral. Andra dagen tittar också lite persika fram.

Jag ångrar att vinet inte hamnade i källaren och dricker det till en ganska het ankrätt från den lokala kineskrogen.

Kvällens övning i Australiensiska började illa. Jag öppnade en 2004 Yarra Yering Shiraz Underhill som jag hoppas var skadad, för om den ska smaka outspädd svartvinbärssaft på det sättet undrar jag varför jag köpte på mig så mycket Yarra Yering.

Som snabb räddning fick 2005 Godolphin by Ben Glaetzer rycka in. Back to Barossa. En blandning av 80% Shiraz från 85-åriga rankor och 20% Cab Sav. från 65-åriga rankor som spenderat 14 månader på ny ek - fransk och amerikansk. Noggranna beskrivningar på hemsidan, med detaljer om varje årgång.

Vinet har sedan 2006 bytt namn till Anaperenna, men fortsätter att prydas av samma symbol. Enligt hemsidan är det den egyptiska Ankh symbolen, men jag tycker nog Wikipedias beskrivning av den symbolen ser annorlunda ut. Fast det är kanske inte det viktigaste.


Efter att först varit stängt som en systembutik på långfredagen öppnar det efter ett tag i ivrigt snurrat glas.Kaffe, choklad och söta kryddor skvallrar om att det finns en hel del fat som fortfarande behöver absorberas. Det finns ju en hel del frukt att möta upp faten, framförallt mörka bär som blåbär, björnbär och kanske en skvätt svartvinbärslikör i mixturen. En viss parfymerad violton svävar lätt över helheten också. På totalen är det dock en doft av söt fullmogen frukt, med en hel del fat.

I munnen har vinet mycket av det mesta. Det inleder attacken med söt frukt av fullmogna svarta och röda vinbär, för att sedan fylla på med kaffe och choklad i mitten, som följer med in eftersmaken som sakta klingar av. Frukt som med hjälp av sandiga tanniner klär in hela gommen, och syror som känns integrerade i helheten och ger en del lyft. Efter hand tycker jag de svarta vinbären tar mer och mer ton av likör, och blir mer och mer framträdande. På totalen är det är dock enklare och pockar inte på lika mycket koncentration och uppmärksamhet i munnen som i näsan.

Det verkar jag fått en bättre flaska än den Mina Vinare skriver om, samtidigt som jag inte är helt förtjust i den. Det drar lite väl generös frukt där jag framförallt i munnen saknar en del komplexitet, samtidigt som faten ännu är väl framträdande.Det är ett bra vin, men det träffar inte riktigt rätt i mitt preferenscentrum.


Nu ska vi snart se hur Singapores vinhandlare hanterar defekta viner i retur.

PS. Tack för iTunes, som gör att man kan köpa Robyns senaste även i Singapore.

Att Albariño/Alvarinho är en druva man borde dricka oftare har Niklas visat vid ett flertal tillfällen. Vi provar en knippe nollnior från Rías Baixas och faller pladask. Det här är härliga, friska viner med bra syror som smakar alldeles förträffligt i kvällssolen.



2009 Mar de Frades kommer med alla kännetecken på ett riktigt turistvin. Från den klarblå flaskan till skeppet på etiketten som framträder när vinet nått rätt serveringstemperatur. Innehållet är dock allt annat än en turistfälla, det här är rätt seriösa grejer. Doften är finstämd, rent av elegant med blommiga övertoner på en bakgrund av krusbär, clementin, grönt äpple och en havsstänkt mineralitet som drar åt bräckt vatten och skaldjur. Smaken är slank och syrlig med en sval, välbalanserad munkänsla med massor av krusbär och citrusfriskhet. Avslutningen är torr, fräsch och utsökt mineralisk. Urgott. Två flaskor druckna med samma fina resultat. €13,15 (89-90).



2009 Pazo de Barrantes bjuder på en smått aromatisk doft av blommor och litchie tillsammans med krusbär, mild pepprighet och ett litet grönstick. Smaken är sval, men med lite mindre skjuts i syrorna än hos föregående vin, och det här vinet känns dessutom lite mer extraherat med en tyngre kropp med smått oljiga citrustoner bland krusbären och persikospadet i den mineraliska svansen. Lite tyngre och mindre elegant, men fortfarande riktigt gott. €13 (88).



2009 Albariño de Fefiñanes öppnar med en ungdomlig och svårartat salivframkallande doft av blommor, krusbär, grönt äpple och bikarbonat. Smaken bjuder på lite sprits inramad av pigga syror, friska inslag av citrus och de där nästan löjligt tydliga krusbären jag snart är beredd att sätta upp som min tydligaste markör för albariñodruvan. Eftersmaken är lång, elegant och mineralisk med en liten läcker bitterhet i svansen som av citronskal. Vi frossar ordentligt i grillade skaldjur och sköljer ner med djupa klunkar av vinet. Det smakar sagolikt. €12. (90)


Sköna killar på grillen...



2009 Calamar är en Verdejo från Rueda som rekommenderades av expediten i vinaffären när hon såg mig plocka Rías Baixas i korgen och hörde att jag hade siktet inställt på skaldjur till kvällen. "För det här priset måste du prova", och för €5,75 är det väl inte så mycket att fundera på. I glasen får vi ett ljusgult vin med ett tydligt grönstick. De grönskimrande associationerna fortsätter in i doften med en nästan övertydlig gräsighet tillsammans med aprikos och lite tropisk gulfrukt. Doften påminner faktiskt inte så lite om en ganska yvig sauvignon blanc från nya världen. I munnen får man ett svalt vin med lite vassa citrussyror och en ordentlig fruktkärna som klingar kvar en stund i eftersmaken. Det här är förstås ett ganska enkelt vin och inget man kommer att minnas någon längre tid, men så här en av de första kvällarna i huset när semesterkänslan kickat in för fullt och med kropparna fulla av solsken och endorfiner är vinet så ruggigt funktionellt att det skulle få Mikael Nilsson att rodna. Det räcker till fina (84-85). Det blir nog ingen omprovning i svenskt novembermörker.



2009 Cillar de Silos Rosado. En vistelse vid medelhavet kräver förstås salade niçoise vid åtminstone en lunch, tillsammans med ett glas rosa. Denna saignée-framställda Rosado görs på 100% tempranillo från gamla rankor i kalkstensjordar. Färgen är mörk saftröd. I nosen får man massor av frukt med hallon, smultron, körsbär och blodapelsin, men doften är hyfsat vinös utan för mycket inslag av godispåse. Smaken är ganska fyllig, det här är en fullmatad rosé med mer kraft än finess. Syrorna är bra, och i slutet tittar en blyg antydan av mineralitet fram tillsammans med lite citrustoner, men samtidigt finns också en tydlig alkoholton. Vinet är rätt tungt att dricka, och mer än något glas pallar man inte i middagshettan om man tänkt sig annat än siesta på eftermiddagen. När det gäller rosa tänker jag vara så mycket provencetaliban jag vill. Ceci n'est pas un rosé... (82)

Coming up: Spaniendump del 2 - rött...